Image may be NSFW.
Clik here to view.
I november månad förra året släpptes ett album som kom att vara ett storartat promenadsällskap. I dekadenta Flogsta låghus utanför Uppsala släppte vi mörkret tätt inpå oss. Vinterns rostiga och döda tillvaro tvingade oss mestadels att hålla oss inomhus. Vi spenderade kvällarna i soffor, fåtöljer, vid matbordet. Datorer påslagna, tystnad, var och en för sig. Ett fåtal lågenergilampor var inte tillräckligt. Vi bodde mörkt, dovt. Det kröp knasiga myror genom hela min kropp, som alltid hade nära till vinterns osunda men lättillgängliga depression. Gör något. Gör NÅGOT, sade känslan. Men orken fanns inte där. En vilja att göra något, men en ork som tröt. Det tvingade mig ut. Nästan varenda kväll. Ut på en ensamma sträckor, där mörkret avlöses av små pölar i form av ljuslyktornas sken. Kylan var mestadels rå, ibland torr. Jag rökte minst tre cigaretter i ett sträck. Vemodet släpptes in, tilläts vinna. Lurarna var obligatoriska.
Vi stiger in i den vidriga ledsna stämningen. Nu är vi där, i vintern, i mörkret, med musiken i öronen. Blåsinstrumenten möter mig som en vägg, när El perro del mars album Pale fire inleds med låten som har samma titel som albumet. Första låten smyger sig på lyssnaren, låter det omedvetna gunget hämtas upp, och åter hämtas upp. Det är en låt som växlar mellan att vila och att växa. Du tillåts ta många eftertänksamma andetag samtidigt som du promenerar fortare. Home is to feel like that och rytmen är tät, lager på lager av strömmande, hjärtpumpande inslag. Ögonen kisar. Jag hatar livet. Det ligger en mystisk dimma över hela skivan. En dimma som förkroppsligas framför mig. Ett disigt snölandskap och en synlig andedräkt och rökmoln till följd av alla cigarettblossen.
Det var inga lyckliga stunder jag delade med henne. Med El perro del mar. Men ack så fina. Albumet är ett mästerverk, och det gjorde sitt underbart melankoliska jobb i den del av livet som var då. Känslofyllda, långsamma skopor av livsglädje lämnade min kropp och ersattes av ett avsky inför världen, dess hopplöshet. Ersattes med ensamhetens högst synliga värdelöshet. Denna starka känsla som är att inte dela sitt eget med någon annan. Dock att man ändå anar något mer, något finare. En känsla av att det ordnar sig. Kanske någon gång.
El perro del mar spelar på Popaganda i sommar, och jag hoppas att mörkret har hunnit omsluta oss när vi står där framför scenen, kring nio på kvällen, sista helgen i augusti.
